Det är inte lätt att ta sig vidare. Den här gången menar jag på en basal nivå. Från en plats i huset till en annan. Från en aktivitet till en annan. Man fastnar. Man kan inte uppbåda någon som helst kraft eller energi. Man kommer inte vidare helt enkelt.
Att komma igång är ibland det allra svåraste i en händelsekedja. Påbörja, genomföra avsluta. Men att komma igång hänger ihop med något, det med. Det existerar inte i ett vacuum. Att komma igång hänger ihop med att något annat slutar. Så att avsluta kan också vara det allra svåraste i en händelsekedja.
Att hantera övergångar brukar vara de situationer som personal inom skola och omsorg definierar som de mest kritiska när man kikar på vad som är svårt för barnet/ungdomen/den vuxne, under en dag. Och det är ju inte så konstigt, med tanke på att det inte alltid är så lätt att veta vad som är problemet. Om det är svårt att ta sig från en aktivitet till en annan för att man inte vet hur man ska göra, hur man ska sluta, hur man ska börja, eller om man ens är medveten om att det finns något som kommer här efter? Oftast behöver vi kartlägga kring själva övergången, det som händer innan, under tiden och efter, för att vi ska få lite mer ledtrådar till vad det kan handla om.
Men om vi bockar av några av de vanligaste orsakerna till att övergångar är så svåra, så kanske vi kan minska en hel del problem för de barn, unga eller vuxna som vi möter:
-Jag vet inte vad det är som ska hända, så jag tar det säkra före det osäkra och säger nej!
Om det handlar om behov av förutsägbarhet ska vi såklart se till att förbereda. För en del räcker det att bli förberedd på morgonen hur dagen ser ut. En del behöver få veta det kvällen innan. Eller några dagar innan. En del behöver bilder, andra text, och för en del räcker det att vi pratar om det. Sedan är det oftast personalen som måste hänvisa till, och använda sig av, strukturen aktivt själva. Kanske ha bildschemat i nyckelknippa, plocka ner bilden från schemat och peka på nästa, så smått börja prata om det som ska hända härnäst, eller på något annat sätt bygga en bro över till nästkommande aktivitet. Kanske att den nya aktiviteten till och med kan överlappa det vi håller på med? Att plocka in den så smått i det vi gör? Då minskar vi övergången drastiskt eftersom det nya redan syns och finns här bredvid oss. Det kan också kännas tryggt om de aktiviteter som verkar vara extra svåra har en återkommande start. Att man alltid gör på ett visst sätt varje gång den nya aktiviteten sätter igång. Kanske alltid lyssnar på musik, alltid läser en bok, alltid börjar en stund utomhus eller vad personen nu gillar.
-Jag vet inte hur jag ska kunna sluta med det jag gör ju! Hur ska jag kunna lämna det jag håller på med när jag inte vet om jag är klar eller inte?
Det här handlar också om behov av förutsägbarhet, men mer utifrån perspektivet att skapa ramar kring det som sker. En del blir hjälpta av timstock eller något annat tidshjälpmedel för att kunna avsluta det man håller på med. Medan tiden räknar ner börjar man avsluta och när tiden är slut är det dags att övergå till nästa aktivitet. Andra behöver mängdbegreppet istället för tidsbegreppet som ram kring aktiviteten. Efter x antal så är vi klara med det vi gör nu. Om det är svårt att skapa ram med tid eller mängd kan en avslutningsaktivitet införas och bli till bra hjälp för att synliggöra att något tar slut. Till exempel att alltid äta en banan i slutet på aktiviteten och när bananen är uppäten och vi slänger skalet så tar nästa aktivitet vid.
-Jag är inte redo. Det här går alldeles för snabbt!
Ibland spelar det ingen roll trots att vi förbereder eller skapar ramar kring aktiviteterna. Vi har olika bearbetningshastighet. Och dagsformen leder också till att det tar olika lång tid att bli redo olika dagar. Så om det är så att det är vi runt omkring som är för snabba och därmed också blir lite stressade över att det går så långsamt, så behöver vi fundera på vad vi smittar med under tiden som vi väntar.
-Det är för jobbigt att ta sig dit! Jag fixar det inte!
Ibland behöver man också se på själva övergången i sig. Innefattar det ett vänta-moment? Går det att minska tiden man behöver vänta, eller behövs en vänta-aktivitet? Behöver man ta sig från en plats till en annan? Är det detta som ställer till det? Är det svårt rent fysiskt att ta sig fram? Går det att ändra eller underlätta på något sätt? Och intrycksmässigt? Vad händer under tiden som man tar sig från en plats till en annan? Blir det belastande vad det gäller överraskande ljud, ljus, dofter, andras beröringar? Går det att ändra eller underlätta?
Sedan är det ju alltid det klassiska tipset att försöka se till så att samma rutiner följs dag efter dag. Ju mer förutsägbar vardagen blir, desto mindre energi behöver läggas på att hantera nya situationer och stressen minskar. Då är det lättare att klara av det som inte är alldeles enkelt, som vi nu kan konstatera att övergångar faktiskt inte är.
Reflektera gärna utifrån månadens tema i kommentarerna! Vad har du för tips för att få övergångar att fungera lite smidigare?
Månadens tips är att se till att få stöd i arbetet. Jag erbjuder handledning och utbildning till personal som önskar hjälp och stöd utifrån ett visst ärende eller situation. Det kan till exempel handla om problemskapande beteenden, barn, unga och vuxna som väcker funderingar eller bemötande och förhållningssätt i verksamheten.
Handledningen eller utbildningen kan också kretsa kring ett visst tema så som till exempel autism, adhd, intellektuell funktionsnedsättning, etik eller lågaffektivt bemötande.
Verksamheter som kan vara aktuella är förskolor, skolor, LSS-boenden, HVB-hem eller äldreomsorg. Det går även att ses digitalt.
Mina kontaktuppgifter finns här på min hemsida: https://osterholmpsykologkonsult.se/kontakt/
Välkommen!
HÄR KOMMER MÅNADENS ILLUSTRATION!
Här kan vi också ses:
[HEMSIDAN]
[FACEBOOK]
[LINKEDIN]
<3
Ta hand om dig - och om er!
Terése