Jag läste ett reportage i tidningen Skriva för ett tag sedan. Det handlade om Shakespeare och hans skrivprocess. Så här skrev artikelförfattaren: “När Shakespeare skrev sina pjäser satt han i publiken under de första föreställningarna och noterade om publiken reagerade på rätt sätt. Om de inte skrattade när han ville att de skulle skratta skrev han om skådespelarnas repliker till nästa dag, och fortsatte så tills pjäsen fick skratten och tårarna på rätt ställen.” Och sedan fortsätter skribenten så här lite längre fram och riktar sig till mig som författare: “Det är ditt jobb att bestämma var i meningen folk ska skratta. Vid vilket ord. Vet du inte det är du inte klar med skämtet”. Fast jag kände mig nog mest igen mig i mitt lågaffektiva praktiserande. När jag skriver facklitteratur är det rätt sällan jag tänker att folk ska skratta. Men när jag jobbar med lågaffektivt bemötande kan jag absolut tänka det. För humor på rätt ställe kan få andra känslor att pysa lite. Humor är en bra ventil. Men det krävs definitivt tajmning. Annars kan det bli helt fel.
Jag har skrivit om vikten av tajming innan, i blogginlägget “Vad funkar när”? Då skrev jag om komikern Amy Schumer, om wienerfilharmonikerna och om mobilmarknaden. Om vad som ligger bakom det som till synes verkar vara precis rätt tajming, och det är inte magkänsla. Utan hårt arbete. Nu tänkte jag fördjupa mig lite i just det där med humorn, eller rättare sagt sambandet mellan Stand-up comedy och lågaffektivt bemötande.
Inom Stand up comedy finns det en teknik som kallas “writing on stage”. Det handlar om precis det Shakespeare gjorde i slutet på 1500-talet, att justera utifrån vad som framkommer i rummet. Att vara lyhörd för publikens reaktioner, och anpassa sig utifrån detta. Man följer en feedback-loop med andra ord. Det kräver både mod och uthållighet. Mod att våga vara sårbar och ge sig ut i samspelet. Uthållighet som i att inte ge upp utan ge sig in i det, om och om igen. På så sätt bygger man upp en praktisk erfarenhet av metoden. Av att skämta på scen. Eller av att smitta med lugn.
Ståuppkomikern Hari Kondabulo berättar så här om sin arbetsgång:
“The first show is basically bullet points and little notes I’ve written, and I try to basically write the jokes on stage. So there’s only a little preparation to figure out some of the points and punchlines, but it’s loose. I try not to write word for word because how you write and how you speak are very different and this is a performance artform. It doesn’t matter how I write it: I need reaction”.
Är det inte precis så vi jobbar när vi jobbar lågaffektivt? Vi har en del utgångspunkter. Vi vet att vi smittar med lugn när vi själva är avslappnade i kroppen, när vi ser till att behålla avståndet, när vi sitter ner, när vi pratar så lite som möjligt. Men sedan är det skillnad, från gång till gång, mellan vad av detta vi använder oss av, på vilket sätt, och vad vi lägger till ytterligare. För det är reaktionen som behövs för att vi ska komma vidare.
Och är det inte på grund av just detta som det kan bli så svårt att förklara hur vi jobbar när vi jobbar lågaffektivt? För att det kan se så olika ut? För att det är beroende av vem man har framför sig och var man befinner sig (rent konkret, men också utifrån var den andre befinner sig på känslokurvan, och var man tillsammans befinner sig relationellt sätt). För att det är samspelet det handlar om. Och det är lika lätt att beskriva det, som det är att besvara frågan: Hur gör man för att vara rolig?
Och det är väl också, på grund av detta, som vi alla är lika nya på jobbet. För varje gång är ny. Ingen situation är en exakt kopia av en tidigare. Inte heller är människan den samma livet igenom. Så vi vet aldrig hur processen kommer se ut. Vad vi kommer säga eller göra, eller när, eller hur. Den är ett resultat av vår lyhördhet för vad som krävs här och nu. Självklart underlättar det att ha erfarenhet, av att ha varit med om det här innan, men det är fortfarande samma process man måste ta sig igenom: writing on stage.
Lika lite som det går att skriva en manual för hur du ska vara rolig, lika lite går det att skriva en manual för hur du är lågaffektiv. Det är något som skapas i relationen till den andre. Det är resultatet av din lyhördhet för den andres signaler, dina anpassningar och justeringar utifrån vad som framkommer, din förmåga att vara flexibel och kreativ, samtidigt som du håller målet stadigt i sikte: att få den andre att må bra.
Reflektera gärna utifrån månadens tema i kommenterarna. Hur tänker du kring det här med att följa med i det som sker, att anpassa sig utifrån den man har framför sig och justera sig utifrån vad som framkommer? Har du lätt för det? Vad försvårar för dig?
Saker jag har noterat under månaden som gått
Att modellinlärning kan fungera på elefanter. “Banana peeling appears to be rare in elephants… raising the question why only Pha peels bananas. Pha was handraised by human caretakers in the Berlin Zoo, who fed her peeled bananas, but never conditioned her to peel them: we suggest she acquired peeling through observational learning from humans”. https://sverigesradio.se/artikel/elefant-har-lart-sig-skala-banan
Att serietecknaren Sara Granér har fattat grejen. Ur boken “Allas lika mellangärde”.
Att tid som går är en underskattad komponent i alla frågor. Tid som går kan vara en universallösning helt enkelt.
HÄR KOMMER MÅNADENS ILLUSTRATION!
Här kan vi också ses:
[HEMSIDAN]
[FACEBOOK]
[LINKEDIN]
<3
Ta hand om dig - och om er!
Terése