Jag läste David Pitonyaks essä om att kasta sig in i kaos nyligen. Den är så talande. Ni hittar den här, men för att ge en kort resumé:
Du är ombord på ett stort fartyg. Kanske på väg mot Karibien. Eller Alaska. Ni befinner er mitt ute på öppet vatten när det börjar storma kraftigt. Ni håller i er för allt vad ni är värda, men plötsligt ser du hur en person faller överbord. Skräcken drabbar er alla och du ser personen långt där nere i det svarta vattnet, viftandes och skrikandes. “Vi måste hämta hjälp! Det här är en kris!” ropar någon och efter en stund som inte bara känns som en evighet, utan också är en evighet kommer några terapeuter och behandlare upp på däck. De har kavajer och portföljer och plockar upp böcker och samtalar med varandra medan du ser hur personen i vattnet försvinner allt längre ifrån fartyget. Du hör vrålen och kan bara föreställa dig den skräck och panik personen där ute känner just nu. Så går äntligen en av behandlarna fram och ropar i en megafon: “Sluta genast upp med gapandet och skrikandet. Du försöker bara påkalla uppmärksamhet genom ditt beteende och vi kommer inte hjälpa dig förrän du har lugnat ner dig”.
Jag tror rätt många känner igen det här. Hur avgörande synsättet är när vi har en krissituation framför oss. Hur förödande det kan bli för den som befinner sig i kaos om den professionelle utgår från synen “man kan om man vill, det är bara att skärpa sig”. Vi kan också, utifrån den här lilla berättelsen, förstå hur traumatiskt ett sådant bemötande kan upplevas för personen i fråga.
Att arbeta med problemskapande beteende är att på ett sätt kasta sig in i kaos. Eftersom vi som jobbar med lågaffektivt bemötande brukar prata om vikten av att backa och vänta låter ju detta väldigt motsägelsefullt, men det jag menar är att vi hanterar det vi har framför oss. Här och nu. Vi kastar oss in i det som sker.
Vi spjärnar inte emot och säger: “Jag gör inget förrän du har lugnat ner dig. Kom ihåg vad vi kom överens om”. Det är inte heller så att vi med en gång påbörjar ett förändringsarbete. Vi säger inte: “Hur tror du jag ska kunna lyssna när du beter dig så där? Nu slutar du upp med det och sätter dig ner så vi kan prata”. Nej, vi kastar oss in i det som är. Inte i det som har varit. Eller det som komma skall. Utan i det som pågår just nu.
Det här bottnar i synsätt. Vi tolkar den andres beteende som tecken på kaos och kontrollförlust. Vårt jobb blir att underlätta för den andre så hen återfår sin självkontroll, hittar tillbaka till lugnet, blir trygg igen. Vi är som räddningsarbetaren som hoppar ner från helikoptern, rakt ner i det svarta havet, för att hjälpa personen tillbaka till land.
Och jag tror att det här är med vilken syn vi har på den andres beteende är en av de största anledningarna till de missförstånd som då och då dyker upp kring lågaffektivt bemötande. För man skulle kunna se på det hela som att vi tycker det är helt okej att någon vrålar från toppen av sina lungor, eftersom vi inte säger till. Man skulle också kunna se på det hela som att vi tycker att folk ska få bete sig precis hur som helst, eftersom vi inte försöker få till någon rätsida på den andres beteende. Men det är inte det som är i fokus när vi arbetar med kaos. Det finns ingen räddningsarbetare som börjar tala personen överbord till rätta. Det finns inte på kartan att kräva av personen att bete sig på ett visst sätt för att hen ska få hjälp. Däremot är man oerhört medveten om den viktiga roll man själv spelar i en sådan här situation. Hur man själv påverkar den andre genom sitt bemötande och vad man signalerar genom det egna beteendet.
Hur man tolkar den andres beteende och vad man utifrån det tänker kring den egna rollen i det fortsatta förloppet, avgör ifall man tycker att lågaffektivt bemötande är det enda självklara, eller helt galet.
Pitonyak fortsätter med några råd till den som jobbar med att kasta sig in i kaos och jag avslutar med dem här (och lägger till lite egna tankar och kommentarer):
Var förberedd. Utbilda dig. Ha en plan. Och plan B.
Ta det inte personligt. Det finns en massa saker under ytan som inte handlar om dig. Du är inte alltid problemet, men kan vara en del av lösningen.
Ta hand om dig själv och dina behov. Ska du kunna ta hand om någon annan kan du inte gå runt och vara stressad, hungrig och kissnödig.
Var tydlig med vad som är i fokus, för dig själv och för din omgivning. En kris ska hanteras. Krishantering är inte förändringsarbete. Hur det kommer sig att det blev så här, behöver kartläggas och analyseras när krisen är över. Men inte förrän då.
Bli berörd, men inte smittad. Sätt dig in i den andres perspektiv, använd din empatiska förmåga, men låt inte den andres känslor ta över dig.
Agera lugnt, hur du än känner dig inombords.
Lägg inte över för mycket på den andre att hantera. Den som är i kris ska inte behöva fatta beslut eller ta ställning till olika saker.
När krisen är över fortsätter jobbet. Det är här förändringsarbetet kommer in. Och jag menar inte beteendeförändring, utan förändringen som krävs i omgivningen så att personen inte ska behöva hamna i kaos igen. Om vi återvänder till fartyget, där vi började, så ligger inte ansvaret till förändring på passagerarna. Det är alltid ledningen som ska se till att det finns strukturer och rutiner som förhindrar olyckor, som ska kolla så att flytvästarna finns nära till hands, att det finns tillräckligt med livbåtar - och att ingen av dem läcker in vatten.
Vad behöver du för att kunna jobba i kaos? Vad har du märkt underlättar för den som befinner sig i kaos? Reflektera gärna utifrån månadens tema i kommenterarna.
Saker jag har noterat under månaden som gått
Att det är precis så som jag trodde. Man ska inte hålla på och småprata. Se här.
Att min lilla seriebok om flickor med autism och adhd blev en riktig storsäljare! Så roligt! Hoppas innerligt den blir till hjälp för många flickor, kvinnor och deras omgivning! Här hittar du den.
Att kroppen berättar en massa. Varför ska det vara så svårt att lyssna på den?
HÄR KOMMER MÅNADENS ILLUSTRATION!
Här kan vi också ses:
[HEMSIDAN]
[FACEBOOK]
[LINKEDIN]
<3
Ta hand om dig - och om er!
Terése