Vi stannar kvar en runda till på den här banan som handlar om missförstånd med lågaffektivt bemötande. Men sedan ska vi lämna den! Jag lovar! Anledningen är att precis när jag sjösatte månadsbrevet nu i januari dök frågan om vad det här med den lågaffektiva metoden egentligen är, upp igen. Det var i samband med ett inslag på SVT där psykolog Bo Hejlskov Elvén blev intervjuad och efter detta började stormarna på sociala media brusa upp, snarlikt anno 2018. (Men inte riktigt, för nyhetens behag har så klart släppt för länge sedan).
Som jag förstår det så är det speciellt två saker som behöver problematiseras lite.
Vad är lågaffektivt bemötande? En metod? Eller något annat?
Vilka förutsättningar behövs för att vi ska kunna arbeta med lågaffektivt bemötande?
När det gäller den första frågan blir mitt svar både och. Som jag ser det så är lågaffektivt bemötande något vi använder oss av i mötet med en upprörd person. I syfte att inte förvärra situationen och den andres känsloläge, utan få det hela att klinga av. Det handlar om ett aktivt arbete med hela mig (kroppsspråk, tonfall etc) i samspel med den andre. Vissa saker vet vi fungerar lugnande så att använda sig av dem ger en bra bas. Men det är i mötet med den andre man hittar de verktyg som just den här situationen kräver. Så utifrån att det finns specifika saker som vi gör, och andra som vi inte gör, så kan man ju kalla det en metod. Samtidigt som det inte är en metod som så enkelt låter sig manualiseras. Det är ju en slags dans vi behöver föra med den andre. Vi behöver vara beredda på att justera vår kurs utifrån den andres respons hela tiden. I en manual däremot, följer vi instruktionerna, och när vi avviker från dem har vi gjort fel. Här är det den andre människans självkontroll som guidar mig vidare. Någon manual över hur vi fungerar som människor, i varje given stund, går såklart inte att skriva. Så svaret bli kanske: - Ja, det är en metod, men…
Sedan kan man också tänka sig att lågaffektivt bemötande är något som genomsyrar arbetet i vardagen, det vill säga när det inte är upprörda känslor i vägen. Då tycker jag inte vi kan kalla lågaffektivt bemötande en metod, utan ett förhållningssätt. Jag har, till vardags, en inställning att det inte är det bästa valet att brusa upp. Folk kan bli rädda för mig och tappa kontrollen över sig själva.
När jag tar ansvar för mina känslor och vad jag signalerar till andra får vi dagen att fungera så mycket bättre. Det är min attityd det handlar om. Mitt allmänna sätt att resonera och agera.
Sedan är det en sak till. Ibland förväxlar man lågaffektivt bemötande med det etiska synsättet som det vilar på. Man pratar om lågaffektivt bemötande som om det vore utgångspunkten. Men en metod, eller ett förhållningssätt, bottnar ju i något. Lågaffektivt bemötande lägger vi ovanpå synsättet att människor gör så gott de kan och att vi behöver ge autonomistöd till den som behöver det. Det är en av flera metoder som kan härledas till den här utgångspunkten. Och det betyder ju också att det finns många metoder som matchar väl med varandra, just utifrån att de har ett gemensamt synsätt. Att bara låta lågaffektivt bemötande ligga och skramla i botten av en i övrigt tom verktygslåda är med andra ord inte alls en bra lösning. Det behövs lite av varje för att vi ska kunna möta livets olika utmaningar och varje unik människas situation och sätt att fungera.
Och fråga två då. Som synes beror svaret lite på vad man menar när man pratar om lågaffektivt bemötande. De konkreta strategierna i mötet med en upprörd person? Det vill säga metoden? Det grundläggande förhållningssättet att inget blir bättre av att jag brusar upp? Eller är det så att man pratar om människosyn och etik och inte specifikt om lågaffektivt bemötande?
Vad det gäller metoden så behövs det såklart utbildning. Metod är en ledningsfråga i en verksamhet. Det är ledningen som ytterst ansvarar för personalens metodbank. Varje enskild medarbetare ansvarar för att använda sig av det redskapet man har blivit rekommenderad att plocka upp, men ledningen ansvarar för att personalen verkligen har fått med sig det i sin verktygslåda.
Vad det gäller det professionella förhållningssättet så är det något vi formar livet ut. Det är resultatet av våra värderingar, våra erfarenheter, vår kunskap och vår personlighet. Handledning är en ypperlig plats för att vrida och vända på sitt förhållningssätt i en specifik fråga. Så förhållningssätt blir en ledningsfråga det med. Samtidigt som det är medarbetarens ansvar att granska sig själv och sin inställning i olika frågor.
När det gäller vilka förutsättningar som behövs för att vi ska kunna arbeta utifrån ett visst etiskt synsätt så har vi kommit in till själva kärnan. Av verksamheten. Och i oss själva. Att ledningen ansvarar för det etiska synsätt som ska råda på jobbet är en självklarhet. Men var och en av oss också har ett eget, professionsetiskt ansvar. Att skapa forum för att lyfta etiska frågor och dilemman i verksamheten, det är - åter - en ledningsfråga. Och så är det så att vi - var och en i mötet med en annan människa - till hundra procent ansvarar för en god yrkesetik i just den stunden.
Etiken går inte att skjuta över på någon annan. Var och en bär på “den etiska apan”* varje dag när vi är på jobbet.
Jaha. Var har vi hamnat nu då? Kanske några missförstånd mindre? Jag kör gärna ett varv till på banan annars.
* Det är ingen som har sagt att etik är något bekvämt. Snarare är det nog så att det känns som att man går runt och bär på en klängig, tjattrande apa som vägrar lämna en. Och det är så det ska vara. Etiken vänder sig till oss, var och en, och kräver något av oss, var och en. Även om vi tycker att andra inte gör det etiskt riktiga så kan vi inte skjuta över vår apa till den andre och säga - Nu är det ditt fel att jag inte kan göra rätt. Etikapan är alltid vår egen att bära och svara upp till.
Reflektera gärna i kommentarerna om det är något du tänker man borde belysa ännu mer. Kommunikation är som sagt nyckeln till… - Allt!, skulle jag nog vilja drista mig till att säga!
Saker jag har noterat under månaden som gått
Att den enskilt största orsaken till att folk började säga upp sig under pandemin var en toxisk arbetsplats. Toxisk som i:
att man inte kände kände att man blev bemött på ett respektfullt och värdigt sätt,
att man inte upplevde att arbetsplatsen främjade mångfald utan diskriminerade personer på grund av könsöverskridande identitet eller uttryck, funktionsnedsättning, etnicitet, ålder och kön,
att man tyckte att folk betedde sig oetiskt och var oärliga,
att det var en rå kultur där man fick kämpa för sin överlevnad och inte vågade lita på någon,
att man blev utsatt för kränkningar av olika slag, till exempel mobbning.
Detta betyder alltså att det etiska ledarskapet är helt avgörande - för verksamheten i stort och för varje enskild medarbetare. Här är artikeln: https://sloanreview.mit.edu/article/why-every-leader-needs-to-worry-about-toxic-culture/
Att man aldrig ska vara hungrig när man tar viktiga beslut. Och annat intressant om hur vi fungerar. https://sverigesradio.se/avsnitt/humor-och-hunger-styr-vara-beslut-oftare-an-vi-tror-om-daniel-kahnmens-bok-brus
Att när man har ont någonstans så är det svårt att inte tänka på något annat än just det. Smärta är lika med stress.
HÄR KOMMER MÅNADENS ILLUSTRATION!
Här kan vi också ses:
[HEMSIDAN]
[FACEBOOK]
[LINKEDIN]
<3
Ta hand om dig - och om er!
Terése