[JANUARI] 2024
Om vikten av att mentalisera och reflektera, för trygghet, utveckling och välmående.
För att vi ska kunna utvecklas och må väl behöver vi en omgivning som är intresserade av oss, är nyfikna på våra tankar och känslor, sätter sig in i våra perspektiv och försöker förstå oss. Processen bakom detta med att förstå sig på någon annan, och sig själv, de olika inre livsvärldarna, fyllda med tankar, känslor, behov och önskningar, och också förstå samspelet människor emellan, kallas mentalisering.
För att det lilla barnet ska känna sig tryggt, och så småningom också våga utforska världen omkring sig, behöver den vuxne vara lyhörd för barnets signaler, och reflektera kring samspelet som pågår. Vad berättar barnet? Vad behöver barnet? Vad händer hos mig? Vad behöver jag göra för att barnets behov ska bli mött? Vad händer då? Den här “anknytningsdansen” sker den allra första tiden i det lilla barnets liv. I den är den vuxnes reflektiva förmåga, förmågan att kunna reflektera kring det som sker, förmågan att kunna tänka kring tankarna, känslorna, behoven och önskningarna, viktig för barnets utveckling.
Vi kan överföra den här processen, vikten av mentalisering och reflektion för att den andre ska utvecklas och må väl, till andra relationer än föräldra-barn-relationen, där vi också har ett ansvar för relationens kvalitet och en annan människas bästa. Mellan läraren och eleven, mellan stödpedagogen och personen på LSS-boendet, mellan behandlingspedagogen och ungdomen på HVB-hemmet. I verksamheter där vi ansvarar för hur relationen tar fart och utvecklas blir vår mentaliseringsförmåga och reflektionsförmåga i förhållande till hur samspelet ser ut, en viktig komponent för elevens/personens/ungdomens upplevelse av trygghet och välmående.
Vi behöver vara nyfikna på den andres signaler, på vilka tankar, känslor, behov och önskningar som den andre bär på. Vi behöver vara nyfikna på oss själva, vad som händer hos oss i relation till vad eleven/personen/ungdomen uttrycker. Vi behöver kunna hålla den andres behov i fokus och reflektera kring vad som händer när vi samspelar.
Det som blir mer utmanande ju äldre barnen är som vi möter, eller om vi arbetar med ungdomar och vuxna, är att våra egna förutfattade meningar lägger sig i vägen för den där genuint öppna nyfikenheten inför barnets signaler som vi har som nyblivna föräldrar. När det lilla spädbarnet gråter är vi villiga att prova och prova igen, tills vi når fram och märker att vi lyckas möta upp barnets behov. Hungrig? Trött? Behov av närhet? Av att få vara ifred? Eller har du kanske ont någonstans? När vi möter äldre barn, unga och vuxna finns det risk att vi på förhand har bestämt varför den andre beter sig som hen gör. För att hen vill provocera, är lat, bortskämd, inte bryr sig.
Tänk om vi hade beslutat oss för att varit lika genuint öppna och nyfikna på den andre personens signaler, som vi är när vi interagerar med ett litet barn. Tänk om vi hade bestämt oss för att lägga bort den andres ålder, kön, etnicitet, klasstillhörighet och sätt att fungera, när vi samspelar och utgått från att helt lyssna in den andre. Vad hade hänt då?
Diskutera gärna tankar och funderingar som dyker upp i kommentarerna!
Månadens tips är de reflektionskort jag och Jennie Linde har tagit fram. De är tänkta att vara ett stöd i arbetslaget, både utifrån att träna upp den empatiska förmågan, och utifrån att reflektera kring det egna fungerandet i stressiga situationer. Du hittar dem hos Lågaffektiva bokhandeln!
HÄR KOMMER MÅNADENS ILLUSTRATION!
Här kan vi också ses:
[HEMSIDAN]
[FACEBOOK]
[LINKEDIN]
<3
Ta hand om dig - och om er!
Terése