Jag vet att jag brukar säga att empati är nyckeln till allt. Men jag tänker ändra mig. Det finns något som kommer före empatin, och den komponenten är oavkortat viktigast i alla sociala sammanhang. Och för den som arbetar med personer med ett annorlunda sätt att fungera är den ett måste. Det är ödmjukhet. Anledningen till att detta är det allra viktigaste blir tydligt när vi granskar det dubbla empati-problemet.
Professor Damian Milton förklarar de svårigheter autister och icke-autister har att förstå varandra med hjälp av teorin om det dubbla empati-problemet. Man brukar prata om att autister brister i förmågan att sätta sig in i andras perspektiv men lika svårt kan det vara för icke-autisten att förstå autistens upplevelsevärld.
Detta kräver ödmjukhet. Jag kommer aldrig fullt ut att förstå dig. Eller du mig. Men det är inte det som är det viktigaste heller. Att jag förstår att jag inte förstår är däremot det.
För det är då jag slår på min empatiska förmåga och försöker så långt jag kan. Det är då jag använder min nyfikenhet för att få syn på vad det är du ser och som jag har missat. Det är då jag bromsar mitt moraliserande eftersom det finns något jag inte vet. Det här startskottet skulle jag vilja beskriva som ödmjukhet. Ödmjukhet inför våra olika sätt att fungera och inre upplevelsevärldar. Ödmjukhet inför att det finns saker och ting jag inte kommer förstå, men som ur någon annans perspektiv sett är helt begripligt. Och att jag måste förhålla mig till detta. Respektera detta.
Utan den här ödmjukheten, ingen etik. Utan den här ödmjukheten blir vad som är det rätta och vem som har svårigheterna en fråga om normer, privilegier och makt.
Traditionellt sett har man sett på autism som en nedsättning inom det som kallas theory of mind. Med detta menas ungefär förmågan att sätta sig in i andras perspektiv, förmågan till empati. Men genom åren har den här teorin kommit att bli allt mer ifrågasatt, och en av förespråkarna för andra förklaringsmodeller till de svårigheter som uppstår för autisten i samspelet med andra människor är professor Damien Milton. Hans publikationer och forskning hittar du här.
Milton tar bland annat upp frågan om vad vi menar när vi säger att någon har, eller inte har, empati. Om vi, som psykologen Simon Baron-Cohen, menar att empati handlar om förmågan att visa en lämplig emotionell reaktion på en annan människas tankar och känslor, uppstår omedelbart frågan om vad som menas med lämplig. Åter kretsar allt kring sociala normer och vem som har makt att definiera vad som är rätt och vad som är fel. Att se på autisten som empatilös utifrån att hen inte beter sig på ett socialt smidigt sätt alla gånger skapar en förvrängd bild av vad det innebär att vara människa och stigmatiserar den som har ett annorlunda sätt att fungera.
Milton ifrågasätter också den betydelse theory of mind har fått som förklaringsmodell till autism utifrån att detta skulle innebära att icke-autisten, som inte har någon nedsättning inom det här funktionsområdet, inte skulle ha några som helst svårigheter att förstå autisten. Men så är ju verkligen inte fallet. Autism framstår som en gåta för icke-autisten. Så någon slags brist när det gäller förmågan att sätta sig in i andras perspektiv har i så fall icke-autisten med.
Milton beskriver tillsammans med Krysia Emily Waldock och Nathan Keates i ett kapitel i boken Conversations on Empathy vidare att konsekvensen av att man beskriver autisten som empatilös blir att autisten också blir någon som anses vara oförmögen att visa omsorg, ta hänsyn eller kunna skilja mellan rätt och fel, gott och ont. Och i förlängningen leder ett sådant här synsätt till etiska dilemman. Till exempel frågan om träning i lämpligt socialt beteende och andra beteendeinterventioner i relation till autistens rätt till självbestämmande.
Något som är intressant är att studier visar att autisters samspel med andra autister fungerar bättre, liksom icke-autisters samspel med icke-autister. (Studierna beskrivs i bokkapitlet av Milton, Waldock och Keates). Det är alltså i ömsesidigheten baserat på olika sätt att fungera som det dubbla empati-problemet uppstår.
Studier visar dessutom att när autisten funderar kring missförstånd som har uppstått i nära relationer tenderar hen att reflektera ur både det egna och den andres perspektiv för att hitta möjliga förklaringar till missförståndet. Medan icke-autisten i samma relation tenderar att använda autistens funktionsnedsättning som orsaken till missförståndet.
Båda fynden visar på att när autisten uppvisar, det man brukar kalla, brister i socialt samspel handlar det inte om en grundläggande nedsättning gällande förmågan att sätta sig in i andras perspektiv hos autisten, utan att bilden är mycket mer komplex än så. Hur mycket bidrar ett stereotypiskt sätt hos icke-autister att se på autistiska personer? Den sociala och relationella kontexten? Och icke-autistens ödmjukhet inför olika sätt att fungera och att olika inte är lika med fel?
Vad dyker det upp för tankar och funderingar hos dig nu när du har läst klart? Reflektera gärna utifrån månadens tema i kommenterarna.
Saker jag har noterat under månaden som gått:
“Att vara en svart modell är att göra andra människors jobb och inte få betalt för extra arbete”. Citat av modellen Leomie Anderson. Här är en inblick i modevärlden:
Att det är många som vill vara med i Varförpoddens lilla studiecirkel till hösten! Så roligt! Här hittar du all information om innehåll, upplägg och var du hittar podden och boken som vi utgår ifrån, jag och Jennie Linde.
Att det är samma sak man en gång attraherades av hos den andre, som mitt under semestern är det man irriterar sig som allra mest på.
HÄR KOMMER MÅNADENS ILLUSTRATION!
Här kan vi också ses:
[HEMSIDAN]
[FACEBOOK]
[LINKEDIN]
<3
Ta hand om dig - och om er!
Terése
Tack! Väl skrivet och väl beskrivet!