Säg vad rädsla inte kan göra med oss. Vad den kan driva oss till. Den kan överrumpla oss och få oss att agera impulsivt och i hög affekt. Den kan ligga och mala och få oss att tveka, tvivla, vackla, vela.
Att bli vän med sin egen rädsla är nog bland det viktigaste man kan göra när man har ett arbete där man behöver sätta andras bästa först. Risken är annars att min oro eller ångest styr vilket stöd eller hjälp den andra får i sitt liv.
Jag menar inte att man ska gå omkring på jobbet och vara rädd och nöjd med detta. Att vara vän med sin rädsla är inte att låta den bosätta sig hos en. Det handlar om att man känner sig själv så pass väl så man vet hur rädslan ser ut, vad den gör med en och vad man behöver göra för att komma vidare. Så klart att det är lättare sagt än gjort. För rädsla tar sig lätt andra skepnader. Som ilska. Undvikande. Eller långa försvarstal.
Att inte rädas rädslan utan ta hand om den, det är det jag försöker säga. Och hur gör man det? Jag tror man behöver börja med att observera sig själv lite mer. Vad triggar igång rädsla hos mig på jobbet?
Rädsla att göra fel och skämmas?
Rädsla att tappa kontrollen över mig själv?
Rädsla att bli skadad?
Rädsla att inte förstå?
En del saker kan vi åtgärda. Vi kan få utbildning om vi inte vet hur vi ska göra saker och ting, eller inte förstår oss på varför någon beter sig på ett visst sätt. Men ibland handlar rädslan om något som ligger bortom vad vi kan påverka på egen hand. Jag brukar betona vikten av att man som ledare arbetar för att skapa en psykologisk trygghet på arbetsplatsen. Begreppet kommer från organisationsforskaren Amy Edmondson som beskriver psykologisk trygghet som upplevelsen av att våga uttrycka sig, utan någon rädsla att bli straffad eller utstött. Att det är okej att inte kunna eller veta och att detta tas om hand i verksamheten. Man blir inte hånad eller utskrattad. Det här kräver en ledning som hanterar, utvärdera och förändrar utifrån de behov som framkommer. I ett sådant system har det till och med visat sig att man rapporterar om fler fel, än i organisationer där det inte finns en sådan här psykologisk trygghet. Man vet att det blir bra när man berättar om vad som är svårt!
Förutsättningar för psykologisk trygghet är att:
Prata - återkommande - om vad vi gör och varför. Så vi har samma bild av verksamhetens mål och syfte, våra roller och arbetsuppgifter. Det minskar missförstånd och ökar samsyn.
Skapa forum för att reflektera och problemlösa tillsammans. Vetskapen om att det finns en struktur som tar vid när det uppstår frågor och funderingar är stressreducerande.
Utgå från att vi hela tiden befinner oss i ett lärande och att i den här processen ingår misstag, felbedömningar och behov av mer utbildning och kunskap. Med den här utgångspunkten vågar vi prova och blir nyfikna på vad vi kan lära oss av våra olika erfarenheter.
Psykologisk trygghet är grunden för att kunna prata om det som är svårt och en hjälp i att inte behöva vara rädd för att vara rädd.
Vad känner du igen dig i? Vad gör din rädsla med dig på jobbet och vad behöver du för att öka den psykologiska tryggheten? Reflektera gärna utifrån månadens tema i kommenterarna.
Saker jag har noterat under månaden som gått:
Att det krävs övning för att få en färdighet. (Rolf Gates är en yogalärare. Jag vet inte mer om honom än att han har sagt detta som stå här nedan. Tycker det går att översätta väldigt bra till lågaffektivt bemötande med. Det finns en hel del likheter mellan yoga och lågaffektivt bemötande också. Det kan vi ta en annan gång!).
Att den franska kramfåtöljen Oto har vissa likheter med Temple Grandins kram-maskin. Det finns lite olika studier som visar positiva effekter av att använda tyngdvästar och tyngdtäcken, men den som beskriver det hela bra ur ett inifrånperspektiv är Temple Grandin. Här i illustrerad version:
Att det går att få ett annat resultat. Men att jag måste göra på ett annat sätt då. Inte mer av samma.
HÄR KOMMER MÅNADENS ILLUSTRATION!
Här kan vi också ses:
[HEMSIDAN]
[FACEBOOK]
[LINKEDIN]
<3
Ta hand om dig - och om er!
Terése