Hur gör man då? Hur gör man för att få det att funka? Med barnen? Att uppfostra dem. På jobbet? Med allt som ska göras där. I relationen? Vad behöver vi för att inte glida ifrån varandra?
Nej, jag har inga svar. Jag är precis lika vilsen som alla andra. Jag är ju människa. Att inte veta hör till. Att vilja veta med. Men det känns som att det allt som oftast är svårt att nå fram till vad som blir bäst. Hur man ska göra. Vi vill ju göra rätt. Då blir det väldigt frustrerande när det finns flera svar som utger sig för att vara det rätta svaret. Vad vill jag ens? Till slut vet man varken ut eller in.
Det finns en uppsjö av rätt svar där ute, på vilken fråga vi än ställer. Hur gör man när ens barn vägrar borsta tänderna? Jag lovar att du kommer få tips som du kan prova fram till barnets artonårsdag. Hur gör jag för att motivera personen jag arbetar med att röra på sig och komma ut någon dag i veckan? Svaren kommer nog skilja sig åt beroende på vem du frågar. Men svar kommer du få. Och så var det relationen då, vad göra när man känner att man inte orkar hålla gnistan uppe? Vad finns det för relationstips då?
Nej, jag kommer fortfarande inte ge något svar. Det finns så många svar som är rätt. Så många vägar som kommer leda fram till en bra lösning för alla. Som kommer få barnet att öppna munnen så att du får lov att borsta tänderna. Som kommer få folk att riktigt längta efter att ge sig ut i motionsspåret. Som kommer få dig och din partner att skratta tillsammans igen, med nästan nykär blick.
Och anledningen till att jag inte kommer att bidra med några tips, är att jag tror att vi egentligen skulle behöva ställa en annan fråga. Vi skulle behöva vända på den. Omformulera den. Och rikta den tillbaka till oss själva.
Vad vill jag inte? Om vi börjar där. För om det är så att det enda du behöver är ett svar, någon som säger åt dig vad du ska göra, då är ju problemet så gott som löst. Det finns så många som vill berätta för dig hur du ska göra. Du behöver bara börja någonstans. Prova ett av alla tipsen. Och prova igen om det första inte riktigt funkade hela vägen.
Men om det är så att det faktiskt finns vissa saker som du inser att du definitivt inte tänker göra. Som går bortom vad du tycker är rimligt. Som inte är värt det. Eller som faktiskt inte känns rätt. Inte etiskt riktigt. Då har du en början. Mot vad som kommer bli bäst för dig, för den andre, för er. Och med den frågan som utgångspunkt kommer en hel del tips sorteras bort automatiskt på vägen.
Jag kommer till exempel aldrig tjata på mina barn om att de ska hålla ordning i sina klädskåp och inte ställa till med en sådan röra varje gång de ska leta upp kläder på morgonen. Det är inte värt det. Det finns annat jag kan tjata på dem om och som jag tycker är viktigare. Kläderna kan vi organisera genom korgar. Alla t-shirtar i en korg, alla strumpor i en annan. Och sedan skjuta in korgarna i skåpet så de inte syns längre. Så att lägga energi på att få barnen att på egen hand hålla ordning i klädskåpet stryks från listan på vad jag tänker ägna min tid åt. Jag vet med andra ord att jag inte vill att relationen ska behöva belastas med sådant som har enkla och praktiska lösningar.
Jag kommer inte heller att uppmuntra personal att skapa belöningssystem för att motivera personen som inte tränar eller städar eller duschar eller vilken annan syssla det nu handlar om. Jag tror inte det är på viljan det faller. Vi gör alla rätt om vi kan. Speciellt när det handlar om något som vi vet är bra för oss. Istället tror jag att något har blivit för svårt, för obegripligt, av en eller annan anledning inte känns meningsfullt längre. Något har blivit så krävande att det inte längre går. Hur gärna man än skulle vilja. Så att lägga ett nytt krav ovanpå detta, det känns inte rätt. Det går emot mina värderingar och mitt sätt att se på oss människor, hur vi fungerar och vad vi behöver. Så ur ett etiskt perspektiv vet jag vad jag inte vill i alla fall. Jag vill inte arbeta på ett kontrollerande eller tvingande sätt.
Och slutligen så kommer jag inte gå på date med min man en gång i veckan. Det går inte att begära det av två utmattade varelser som kämpar på i en allt jämt stigande uppförsbacke. Att de ska göra sig iordning och gå på date, försöka komma på något att prata om, medan lite för hög bakgrundsmusik hela tiden påminner om att detta ska vara en mysig stund, när allt de känner är att de vill gå hem och titta på Youtube. Att de ska betala för minimalistiska matkonstverk när de ändå kommer värma en pizza när de kommer hem sedan. Helt orimligt i min värld. Jag vill inte lägga tid och pengar på att försöka fixa något som inte är det egentligen problemet. Problemet handlar om samhällets syn på personer med annorlunda sätt att fungera, vad de ska ha möjligheter till och inte. Håller man på och kämpar med sådant hela dagarna så är det inte så konstigt om man är trött och inte orkar prata med varandra på kvällarna. Det är skola, vård och omsorg som behöver rustas upp och fixa till sig. Inte de som kämpar på utanför normen.
Att besvara en fråga med en motfråga är en sådan klassiker. Sokrates sägs ju ha varit den förste store förespråkaren för den här metoden. Frågor för att skapa insikt. Men ibland blir man ju så trött på folk som bara frågar tillbaka hela tiden. Speciellt trött kan man ju bli på psykologer som har det som standardmetod. Men samtidigt kan jag tycka att det inte är så dumt ändå. När jag har fastnat och inte längre vet jag vad jag vill. Att vända på det hela och fråga: men vad är det jag inte vill då? Och börja utifrån det.
Jag vet vad jag inte vill:
Jag vill inte offra relationen på grund av praktikaliteter som uppstår och som ingen bryr sig om om hundra år (och skulle någon bry sig så spelar det ingen roll heller).
Jag vill inte tvinga någon till något, vare sig med guldstjärnor eller hot om konsekvenser.
Jag vill inte uppmuntra normen att ett visst sätt att tänka och fungera är det rätta, utan att allas olika sätt att fungera ska accepteras och respekteras och att det inte finns något rätt eller fel sätt att vara människa på.
Vad är det du inte vill? Vad tänker du inte ställa upp på? Reflektera gärna utifrån månadens tema i kommenterarna.
Saker jag har noterat under månaden som gått
Att klimatforskarna har varnat för sista gången. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/klimatpanelen Och att vi måste gå “from publications to public actions” om någon förändring ska ske. Det vill säga: utredningar och rapporter och analyser får inte tillräcklig genomslagskraft, vi måste i handling visa vad vi vill. “We therefore suggest that academics should move from publications to public actions and engage in advocacy and activism to affect urgent and transformational change”.
Att vi inte har lyckats med att ta hand om våra allra sköraste i samhället. https://www.dn.se/sverige/rapport-anstallda-pa-ungdomshem-ofredar-flickor/ “Rapporten visar på omfattande och ständigt återkommande rapporter och anmälningar om ofredande och sexuella kränkningar, framför allt om manliga anställda som utsätter flickor för sexuell beröring”.
Att en av de bästa frågorna man kan ställa sig själv i mötet med en annan människa är: - Är detta som jag nu känner min känsla eller är det den andres? Och vad berättar den i så fall för mig om vad mitt nästa steg borde bli i samspelet med den andre?
HÄR KOMMER MÅNADENS ILLUSTRATION!
Här kan vi också ses:
[HEMSIDAN]
[FACEBOOK]
[LINKEDIN]
<3
Ta hand om dig - och om er!
Terése