Den senaste tiden har jag vid flertalet tillfällen, i olika sammanhang, hamnat i samtal om bråkiga barn. Barn som inte gör som vuxna vill, som säger fula ord och slår både barn och vuxna.
Man har velat veta hur man ska få barnet att sluta bete sig illa och få råd kring vad barnet ska göra för att inte få sådana utbrott. Barnet måste lära sig hantera sina känslor, visa hänsyn till andra och förstå att det inte går att skrika sig till allt.
Det är en stark klang av moralisering i sådana här frågor. Det är fel att inte göra som vuxna säger, det är fel att säga fula ord, det är fel att slåss. Och har man blivit tillsagd, och ändå fortsätter, då är man verkligen inte snäll.
Och man ska vara snäll. Men vad menas med det egentligen? Vi återkommer till detta alldeles strax.
I sådana här samtal efterlyser jag alltid barnets problem. Den vuxnes problem är tydligt. Men vad finns bakom beteendet? Ur barnets perspektiv sett? Vad finns det bakom en protest, ett fult ord, ett slag mot någon annan? En känsla av orättvisa? Att känna sig utanför? En besvikelse över något? En sorg? Vad vet vi? Hur skulle vi kunna ta reda på mer?
Och jag undrar alltid över barnets förmågor att möta upp omgivningens krav. Finns det risk att den vuxne förväntade sig att barnet skulle kunna styra sig själv på egen hand, bromsa sina impulser, se sammanhanget? När barnet de facto saknar dessa förmågor. I så fall kommer det inte hjälpa att säga till en gång till, fast på ett annat sätt. Då är det något helt annat som behövs, en anpassning, en förebyggande insats. Förberedelser? Bildschema? Sociala berättelser? Stöd i övergången från en aktivitet till en annan? Rätt svar hittar vi om vi gör en bra kartläggning där utgångspunkten är att det har skett en krock mellan krav och förmåga.
För att som barn försöka räkna till tio, men inte komma längre än till tre för sedan kokar hjärnan över och tårarna sprutar åt alla håll, eller, att som barn svälja känslan av obegriplighet och intala sig själv att jag måste ju vara tyst nu annars blir de andra arga på mig, det är inte att vara snäll. Det är att göra avkall på sig själv. Det är att riskera att hamna i psykisk ohälsa. Och självklart är det inte det som den vuxne vill.
Men ska vi hamna någon annanstans måste vi gå en annan väg. Inte vägen via “det är barnet som borde kunna bättre”. Utan “barn gör så gott de kan, vad kan vi förändra så att det blir bra nästa gång?” Från tanken att barnet beter sig illa med flit eller inte har tränat tillräckligt på ett gott beteende - till tanken att barn gör rätt om de kan och att det är vi som ger förutsättningarna för barnet att lyckas.
Det som hjälper oss att hamna på det här spåret är förståelsen för vad stress kan göra med oss. Att se stressen, inte beteendet. Se varje vägran, varje fult ord, varje slag som ett tecken på alldeles för hög stress. För säg det stress inte gör med oss. Gå till dig själv. Då ser det inte heller så snällt ut heller. Eller hur. Om vi sänker stressen kommer beteendet att minska. Det känner vi igen hos oss själva också. Så vad är det som stressar? Vad är barnets problem? Vad är det som har krockat? Det är där vi ska börja.
Det är inte dåligt uppförande. Det är för hög stress. Utgå från det resten av året och jag lovar att du kommer göra stor skillnad i andra människors liv. Både små och storas.
Reflektera gärna utifrån månadens tema i kommenterarna. Hur lätt eller svårt tycker du det är att tänka på problemskapande beteende som tecken på för hög stress? Finns det vissa personer där du har lättare för att tänka att det handlar om stress? Hur kan det komma sig? Finns det vissa personer där du tänker att hen behöver lära sig hantera sina känslor bättre och därmed dumpar ansvaret till förändring utanför dig själv? Hur kan det komma sig?
Saker jag har noterat under månaden som gått
Att vi aldrig får sluta prata om etik och mänskliga rättigheter.
Att man har förstått att det är viktigt att man får i sig mat varje dag.
Att känslan av att bestämma själv är så viktig för ens välmående.
HÄR KOMMER MÅNADENS ILLUSTRATION!
Här kan vi också ses:
[HEMSIDAN]
[FACEBOOK]
[LINKEDIN]
<3
Ta hand om dig - och om er!
Terése
Jag har jättesvårt att acceptera när personal hamnar i stress och beter sig dåligt. Trots att jag vet alla processer som ligger bakom. Jag förstår ju vad som hönder egentligen. Många gånger har jag ju själv läst betydligt mer om det än vad dom har gjort. Det är en svår balansgång mellan att vara sårbar i beroendeposition och att ha förståelse för att den andra människan också är en människa som är begränsad. Dom är ju inga supermänniskor som aldrig hamnar i stress. Ändå är jag beroende av att dom inte gör det för att jag behöver hjälpen. Väldigt kluven mellan förståelse och hjälpbehov.